Idag firar vi första kullens ("The Britcoms") 3:e födelsedag! Så STORT grattis till Ella, Kasper, Robin, Kylie, Oboy, Billy, Totte och Jake! Detta innebär också att jag nu sett mig som uppfödare i tre år... ;) |
Ännu en utställning där allt runt omkring har ett större läsvärde än resultatet i sig (en etta i kvalitet utan placering). Det bar av till SKK Avesta med belgiske Louis van Bael, kennel Trocadero, som domare. Det var premiär för vår del - inte bara skulle vi åka tåg direkt till utställningen, vi skulle även åka taxi sista biten (eftersom Thomas inte kunde köra och jag kollade aldrig upp om det var någon härifrån stan som skulle dit)! Hade kollat upp innan hur långt det var och räknat ut att det var en sådär 4-5 km mellan stationen och utställningsplatsen, så jag hade tänkt promenera på tillbakavägen.
Eftersom det var tre stora utställningar på olika ställen i landet denna helg så var det osäkert hur många anmälda det skulle bli till just denna. Eftersom dessutom tåget gick när det gjorde, och man vet ju aldrig om dessa farkoster behagar ankomma i tid (eftersom resan innebar ett byte i Sala) så vågade jag inte köra på min ursprungliga idé att anmäla Bruno också, vilket dessutom var väldigt bra med tanke på att Sharon började löpa för ca en vecka sedan, och hon är omöjlig att lämna bort, eftersom hon sitter och ylar när hon blir lämnad ensam. Med andra ord, det blev bara Kylie som anmäldes eftersom det borde jag rimligtvis hinna i tid till.
Det var planerat så att Thomas skulle ha Sharon under dagen, eftersom han ändå inte hade något annat för sig. Trodde vi iallafall. Klockan 5.20 ringer telefonen och de undrar om han komma och jobba med detsamma, eftersom den som skulle jobbat egentligen inte dykt upp. Med andra ord måste jag nu då försöka få tag på hundvakt - och vem ringer man vid den här tiden på en lördag morgon?! Thomas ringde till sin mamma, som låg vaken (!) och löste korsord, men hon skulle iväg sedan på dan. Däremot kunde hon skjutsa mig till stationen, vilket Thomas egentligen skulle gjort. Jag bestämde mig för att Sharon då skulle få följa med, för det ovannämnda ylandet gäller även när man är ensam hemma. Som sista utväg provade jag att ringa Flisans matte (denna otroligt snälla människa!), Marie, som ju bor på väg till stationen och dessutom, hade jag fått för mig, brukar vara vaken vid 8 på morgonen. Efter ett antal försök fick jag tag i henne, och jodå, de kunde ha Sharon! Skönt att slippa ha två hundar med sig på tåget och i taxin.
Tåget var naturligtvis 5 minuter försenat, och taxin var beställd till kl 9.20 (2 minuter efter tågets ursprungliga ankomsttid) och eftersom jag aldrig åker taxi annars så visste jag inte hur länge de väntar. Tyckte dock att ca 5 minuters försening borde vara ok, med tanke på att det var just tåg inblandat. När jag väl kom av tåget hade jag ingen som helst aning om vart jag skulle ta vägen! Gick väl runt hela stationsområdet och letade efter en vanlig taxi, utan att finna någon. Plötsligt hör jag en kvinna säga "Det måste vara den här du ska åka med" och pekar på ett stort åbäke. Lättad kliver jag in och åker iväg.
I samband med att taxin bokades dagen innan frågade jag hur mycket det skulle gå på och fick till svar "Runt en hundring". Då hoppas man ju på den nedre halvan... Blev något skraj när jag väl kommit in i taxin och insåg att taxametern började på 50 (plus att hon körde en väldigt konstig väg ut därifrån)! Ju längre vi åkte desto mer nervöst satt jag och såg den ticka iväg. Det slutade på 114 kr men då kom jag hela vägen till ingången, så man ska ju inte klaga.
En utställningsresa brukar ju även omfatta att man ska åka hem också, och här var det återigen "spännande". Tåget gick inte så ofta och framför allt inte de tider som jag från början kunde räkna med att kunna åka hem på (av följande anledningar: antal hundar, domaren bedömningshastighet, skulle cockrarna gå först eller inte, skulle det gå bra för Kylie osv), dessutom om jag skulle gå hela vägen tillbaks från utställningsplatsen från stationen. Jag bokade aldrig någon returbiljett för att ha olika alternativ att välja mellan. Trots att jag inte trodde att jag skulle hinna med tåget 14:41 så skrev jag upp när det gick, samt även olika alternativ från Fagersta. (När jag först tittade på hemresor var en två timmars buss- och tågresa via Fagersta med start 18:45 (!) det mest troliga alternativet.) Funderingar fanns även att fråga någon härifrån trakten om man kunde få åka med dem. Eller åka med någon annan tillbaks in till tågstationen.
När jag märkte att det nog skulle gå att hinna med 14:41 tåget så frågade jag den som jag trodde var minst benägen att säga nej; Stina på Murbräckans! Denna jättesnälla människa kunde mycket väl tänka sig att köra mig till stationen, trots att hon skulle åt motsatt håll för resa till Värmland, via Örebro!
Kom vid ett tillfälle på att jag kunde titta i sekretariet om de denna gång hade CK-rosetter. När Kylie vann juniorklassen här för två år sedan med CK hade de inga rosetter så jag fick nöja med mig en tråkig smörkniv med en dalahäst på - och jag har aldrig varit nöjd med den... I år så hade de rosetter och eftersom jag hade kritiken med mig så tänkte jag att jag lika gärna kunde fråga. När jag förklarade det hela för Stina, sa Marie Loré (som stod bredvid) att jag kunde ta en av hennes kritiker och köpa en rosett på, för hon skulle ändå inte ha någon rosett. Och så blev det. Tack snälla Marie för det - och grattis till BIR och cert med Westerner Aquarious!
Än är det inte slut... ;) När jag kom till stationen var det ca 1,5h innan tåget skulle gå. Till min stora besvikelse var biljettautomaten ur funktion och jag visste att det skulle bli mycket dyrare att köpa på tåget! Vad skulle man göra nu då?! Kom på att jag kunde ringa till Thomas och be honom boka en biljett och få bokningsnumret skickat till min mobil (tekniken idag, är den inte underbar?) för det hade jag sett ett flertal gånger innan att folk som just inte lyckats hämta ut sina biljetter kunde lämna till konduktören. Nästa orosmoment blev då om konduktören skulle hinna komma på de 18 minuter som resan Avesta-Sala tar och om jag då skulle hinna förklara hela situationen och han skulle hinna kolla upp det. När jag hör att de ropar ut att vi ankommer till Sala så ser jag konduktören längre bak i vagnen. När vi kommer fram står han alldeles bakom mig och jag låtsas som ingenting och går ut. Väl ute kommer jag på att man kan ju kolla om det finns en biljettautomat här och om det i så fall går att hämta ut biljetten. Jag chansar och det funkar. Då ser jag att konduktören står i kön bakom mig, med någon tjej som tydligen haft samma problem som jag, antar jag iallafall. När jag har biljetten i min hand och passerar honom säger jag "Ja, du kanske skulle sett den här..." varpå han svarar "Jaha, ok. Nä, det blir på nästa tåg". Allting löste sig och just nu känns det som att utställning är inget man vill åka på på ett bra tag...
|