Sharon är min första (och mycket efterlängtade) tik och anledningen till att jag stod ut med alla nattskift på McDonald's. Sitt har hon fått från en av huvudpersonerna, Sharon "Shal" Theodopolopoudos, i min absoluta favoritkomediserie, Lika barn leka bäst (i UK: Birds of a Feather). Hennes valpar fick därför sina namn efter brittiska komediserier.
    Hon kom hem till mig 24 februari 2001, vid 9 veckors ålder. Första dagen hade hon svårt att förstå varför ingen ville leka med henne kl 8 på en söndagsmorgon. Att gå upp tidigt är inte riktigt min grej. Ganska tidigt gjorde hon klart för andra hundar att de skulle hålla sig borta från mig. Jag lyckades dock få det under kontroll och hon accepterade så småningom t. ex. att Bruno kommit. Det var - och är fortfarande - väldigt svårt att lämna henne ensam, särskilt på okända ställen.
    Hon är mycket hög i rang och kan gå okopplad på de flesta ställen. Andra hundar och människor intresserar henne inte och hon tar sällan initiativ till kontakt. För det mesta går hon runt och viftar glatt på svansen, i äkta Cockeranda. Andra ord som beskriver henne bra är intelligent, smidig och ihärdig. Jag minns när jag åkte i en annan uppfödares bil. Hon ville att hundarna skulle sitta bak bakom ett galler och inte med mig. Jag sa "Hon kommer inte att sitta kvar där!", "Struntprat" svarade uppfödaren, övertygad om att Sharon inte skulle kunna ta sig ut. När vi hade åkt en stund, vem tror ni satt i mitt knä? Uppfödaren blev helt paff och utbrast "Ingen av mina hundar har någonsin gjort så!".
    Som valp var hon hemsk! Att tugga på saker var hennes specialitet: mattor, handdukar, tapeten i mitt sovrum (!), sladdarna till både klockradion och tangentbordet föll offer för henne innan jag fattade att man kanske borde ge henne ett BEN! Hon var alltid full av energi. En favoritlek var att rusa omkring i lägenheten; börja i hallen, accelerera mot soffan och avsluta med ett längdhopp rätt upp i soffan, därefter vända och springa tillbaka igen. Och så brukade hon hålla på ett tag, en kul syn! Utomhus kunde hon få "tok-ryck"; springa runt runt i allt mindre cirklar, med stora ögonen, öppen mun med tungan hängande utanför och ibland även ge gälla skall.
    Hösten 2008 flyttade hon hem till min pappa utanför Göteborg för att leva livet som ensamhund. Där får hon följa med honom till jobbet varje dag, åka med i bilen och springa lös, kort och gott ha det bra på ålderns höst. Ofantligt stort tack till uppfödarna Inger och Knut Breding, Norge, för att jag fick köpa henne!